LandskapUtflykt

Vägen till Lillrutenstugan

Jag brukar för det mesta ha en plan när jag ger mig ut för att fotografera. Ibland är det bara en grov skiss i min skalle på vad jag vill fota medan andra gånger, som när jag ska fota månen eller Vintergatan, är det mer noggranna beräkningar där klockslag och koordinater måste stämma till 100% för att bilden ska bli som jag tänkt mig.

Den här söndagen förra veckan var vädret gråmulet och jag hade inga större förhoppningar på att ljuset skulle vara på min sida. Jag hade därför bara gjort upp en enkel rutt i Skuleskogen som jag skulle gå och utforska, mest bara för att få se delar som jag inte besökt ännu. Jag har ritat in på kartan nedan hur jag hade tänkt mig att gå. Med start vid Entré Väst så tar jag leden till Långtjärnshällorna och sedan sneddar jag ner mot dalen som ligger nedanför. Fortsätter sedan mot Fjällävdalsmyran och väl där så väljer jag antingen att gå upp för Mossaberget eller vika av mot Skrattabborrtjärn, det beror på vad klockan är. Vägen tillbaka följer sedan leden och väl framme vid Långtjärnen skulle jag ta av mot Lillrutenstugan för att se om jag kunde få en fin bild på den i mörkret. Så den enda egentliga planeringen jag hade för fotografering den här gången var stugan, resten fick bli som det blir.

Rödstreckade var min planerade färd.

 

Jag visste ju sedan tidigare att det hade kommit mycket snö i Skuleskogen men det var först när jag såg hur högt upp snön nådde på räcket till leden som går in mot Entre Väst som jag på riktigt greppade mängden! Som man kan se på de här bilderna når snön rejält högt upp. Det var en märklig känsla att gå där ovanpå…

När jag efter ett tag kom fram till Långtjärnshällorna hade molnen blivit riktigt låga och jag såg inte topparna på bergen längre. Lite tråkigt kändes det för det betydde också att såvida det inte lättade så skulle det vara meningslöst att ta sig upp på toppen av Mossaberget eftersom jag inte skulle se något alls därifrån. Jag tog en paus med kaffe och lite fotografering (med betoning på lite, det blev bara en bild) innan jag lufsade vidare ner mot dalen.

Inte mycket till utsikt med dessa låga moln

Väl nere såg jag att det inte alls var som jag tänkt mig när jag satt hemma och kollade på kartan. Jag hade tänkt följa botten på dalen ner mot Fjällävdalsmyran men det rann visst en liten bäck där upptäckte jag och det fanns inte utrymme för mig att på ett enkelt sätt gå bredvid så jag fick sick-sacka fram i skogen en bit upp. Det hela tog rätt mycket längre tid än jag tänkt mig och när jag väl kom fram till myren så var klockan kring 14:45 och solnedgången bara en dryg kvart bort. Eftersom det fortfarande var låga moln och dessutom på väg att börja mörkna rätt snart så valde jag att korsa myren för att gå upp mot Skrattabborrtjärn istället för att besöka Mossaberget. Det står förhoppningsvis kvar till en annan gång 🙂

Klockan hann bli för mycket så jag styrde mot Skrattabborrtjärn istället för Mossaberget.

Nu följde en svettig stigning och jag måste erkänna här att jag hade slarvat lite när jag läste kartan för det var betydligt brantare än jag trodde det skulle vara. Den här biten mellan myren och Skrattabborrtjärn hade jag aldrig vandrat men eftersom jag känner mig skapligt hemma i Skuleskogen så brydde jag mig aldrig om att noggrannare kontrollera eventuellt besvärliga partier. Nu var det ju inte värre än att man blev andfådd och svettig men det hela tog ytterligare lite längre tid än planerat och när jag väl nådde Skrattabborrtjärn var klockan kring 15:30 och det hade börjat skymma. Jag gjorde en kort paus för att hämta andan, dricka lite vatten och ta några kort innan jag fortsatte.

De här skidspåren verkade förfölja mig. De var nygjorda och fanns lite överallt där jag gick men jag såg aldrig till någon människa.

 

Jag gick genom gläntan där stugan stod innan den brann ner nu i höstas (hoppas verkligen den byggs upp igen) innan jag kom in i skogen igen och följde leden tillbaka mot Entré Väst. Nu mörknade det snabbt och jag följde tacksamt ett skidspår som gick längs leden för det var mycket enklare att följa än de blåa prickarna på träden som delvis var täckta av snö. Det här området är jag rätt bekant med och jag märkte att skidspåret rätt snart avvek från leden men jag fortsatte ändå att följa det för det såg ut att gå parrallellt med leden och skulle nog gå ihop igen längre fram tänkte jag. Nu blev det snabbt mörkare och mörkare för varje minut och då framförallt inne i skogen. Efter några hundra meter så vek mycket riktigt skidspåret av men åt fel håll, inte mot leden som jag hoppats på utan åt motsatt håll. Eftersom jag inte visste vart det där spåret skulle ta vägen åt fick jag helt enkelt stövla in i skogen åt det håll leden skulle vara. Det var här mina problem började…

Jag har ett helt OK lokalsinne och brukar kunna hitta rätt när jag är ute men den här gången blev det inte så. Jag vet att mörker ställer till det med uppfattningsförmågan och att då även bergstopparna var täckta av moln gjorde att jag inte kunde hitta rätt genom att titta på dem när jag väl kom på nån kulle. Eftersom jag redan från början var övertygad om att skidspåret gick parrallellt med leden vek jag bara av i, vad jag tyckte, 90 grader och gick tills jag hittade ”leden”. Jag tyckte ändå att det var lite konstigt att leden var så smal och djup så jag stack ned staven och då sipprade det upp vatten! Det var alltså inte leden utan ett vattendrag jag hade hittat.

Dålig kvalité på bilden men här är i alla fall ”leden” som visade sig vara ett litet vattendrag. (Mobilbild)

Nu hade det blivit så mörkt att jag behövde ta på mig pannlampan och i skenet av den fortsatte jag ytterligare en bit för jag visste ju att leden skulle vara i närheten. Vi det här laget började jag kolla på telefonen och se på kartan vart jag befann mig och med hjälp av den se hur långt till jag skulle fortsätta. När jag gått en stund till och ser att jag nu har rört mig BORT från leden började jag att fundera på vad jag håller på med. Är JAG på väg att virra bort mig? Det skulle jag ju ALDRIG göra…så tänkte jag i alla fall. Den bistra sanningen är att skulle jag inte haft telefonen som hjälpmedel hade jag mest troligt fått irra på i rätt många timmar innan jag hittat ut. Med all snö som är i skogen nu och mörkret som gör att allt ser annorlunda ut var jag helt borta ett tag och det var enbart telefonen och att jag hade uppkoppling till den som fick mig på rätt väg igen.

Men till slut så kom jag ändå fram till till Långtjärnen och tog till höger vid skylten och gick de sista 600 metrarna till Lillrutenstugan. Nu var jag äntligen framme vid det enda som jag egentligen hade planerat och haft en tanke runt gällande fotograferingen. Den här stugan besökte jag som snabbast i somras under en löptur och det var då jag fick idén. Bilden jag såg framför mig då var att återkomma till vintern och få en bild på stugan nerbäddad i snö och med tända ljus i fönstren som belyser den lite varmt och fint med stjärnhimlen ovanför. Bortsett från stjärnhimlen så var det nu precis som jag hade föreställt mig. Jag hade tagit med mig några värmeljus som jag tände inne i stugan och den började rätt snart faktiskt se rätt inbjudande ut 🙂

Nog skulle man kunna tänka sig en natt här?

Nu återstod bara en promenad på cirka 45 minuter upp till bilen vid Entre Väst och en sak som jag verkligen ska ta med mig till en annan gång är hur lätt, och framförallt snabbt, det går att komma ur kurs och tappa bort sig. Spelar ingen roll om det känns som sin bakgård, slarvar man är man fort vilse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.