AstrofotograferingCampingLandskapNattfotograferingUtflykt

Och detta jä**a väder…

(Jag var tveksam till att posta det här överhuvudtaget men det kan kanske vara kul att se andra sidan av min fotografering också)

Det här med att fotografera natthimlen är en ”intressant” upplevelse. Jag kan på en gång säga att för er med dåligt tålamod är det här inget för er. Antalet gånger jag begett mig ut och kommit hem mer eller mindre tomhänt är större än ni anar och det är ju inte misslyckandena man lägger upp på Facebook, Instagram, Twitter eller vilket forum nu man väljer för att visa upp sina bilder. Det är så många faktorer som måste stämma överens. För det första vill man oftast inte ha något månljus som stör och då försvinner på en gång en stor del av månadens dagar. Sedan är det ju om natten/sena kvällen man fotograferar och det är inte alltid orken och tiden finns över på vardagarna när man arbetar så här brukar rätt många dagar försvinna också. Lägger vi även på att för att få bilder av stjärnor och planeter krävs det givetvis klart väder så förstår ni att det är inte många dagar per månad kvar att komma iväg på.

Med det sagt så har jag haft rejält med abstinens sista tiden då jag inte kommit iväg för att fota stjärnor på nästan en månad nu tack vare väder, måne och arbete. Med min nyinköpta SAM (se tidigare post) så kliar det rejält i fingrarna att få testa lite olika idéer som jag äntligen har utrustning för att genomföra. November månad är väl inte känd som den mest vädermässigt trevligaste månaden och finns det en endaste liten chans att det ska bli klart väder en kväll/natt så är det bara att ge sig ut och hoppas på det bästa. Det var lite så jag tänkte nu häromdagen när jag såg att natten mellan måndag och tisdag skulle det klarna upp och möjligheten var rätt goda för att äntligen få testa min star tracker igen och eftersom jag hade tagit några dagar ledigt från jobbet så skulle det passa utmärkt med ett lite miniäventyr.

Då det är så pass långt mellan gångerna nu på senhösten man kan komma iväg för att fota en molnfri natthimmel ville jag ”put some effort in it” och bege mig till ett ställe som skulle ge valuta för insatsen. Valet fick bli mellan Balestjärn och Tärnättvattnen och då jag tycker att det är en sjukt dryg vandring till Balestjärn samt att Tärnättvattnen potentiellt skulle kunna ge mig mer kompositioner valde jag att styra mot Entré Nord och Tärnättvattnen.

”Enkel” packning för fotografering. Tältet följer med enbart som kuliss.

SMHI´s prognos sa att det var efter midnatt som det skulle bli klart väder så det var egentligen ingen större mening att bege sig iväg förrän sent på måndagskvällen men samtidigt är det trevligare att gå in i skogen medan det är lite ljust (läs: jag är lite mörkrädd…) så jag åkte från stan strax efter 14:30 för att i alla fall få lite dagsljus under början av min vandring.

Var lite dagsljus kvar när jag kom fram.

Det var ljust-ish när jag gick in i skogen men inom tio minuter blev jag tvungen att ta på mig pannlampan för att inte snubbla på alla rötter. Ni som gått i Skuleskogen tidigare, då särskilt från Entré Nord eller Väst, vet att det är rätt teknisk stig som man rör sig på och att då göra det i mörker och blöta rötter/stenar lägger lite extra spänning på det hela. Att då lägga på lite dimma ovanpå detta tycker jag är lite överkurs men det tyckte tydligen inte moder natur.

Mörker och dimma, vad mer kan man önska sig?

Efter lite svordomar så tog jag mig i alla fall till Skravelbäcken och där lättade dimman lite vilket var skönt. Det var för övrigt väldans fart på bäcken, betydligt större flöde än när jag passerade där tidigare i höst. Nu var jag bara knappt två kilometer från Tärnättvattnen och värsta stigningen var gjord.

Hälften kvar bara!

Det är inte långa sträckor man går i Skuleskogen men rötter, stenblock, stigningar gör att det är rätt ansträngande vandring oavsett vilken entré du går in från. I mitt tycke är det Syd som är den enklaste vägen att ta sig från om du ska till skrevan eller Tärnättvattnen men kommer du från Örnsköldsvikshållet är Nord tidsmässigt bättre. Men grejen att vandra i en nationalpark är inte att ta sig den snabbaste eller enklaste vägen utan det är upplevelsen som är hela grejen. Det SKA få ta tid, du SKA stanna och ta in naturen och släppa all stress som vi har i vardagen, det behövs inte lägga på ytterligare stress. I mitt fall var dock inte resan målet denna gång eftersom jag gick i mörker och dimma. För mig var det denna gång bara en transportsträcka upp till Tärnättvattnen och Tärnättstugan. Mitt mål var att fota natthimlen med stugan och vattnet som en passande förgrund och med en överlastad ryggsäck samt min star tracker som jag bär i en väska i ena handen så var jag bara fokuserad att komma fram till målet. Som tur var borde sista tidens regnande och allmänt dåliga väder borga för att jag skulle vara ensam där uppe och jag kunde lattja på som jag ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

HA! Trodde jag ja. Jag kom upp till en för övrigt rätt välfylld Tärnättvattnen och tog av mig ryggan vid en av eldplatserna och andades ut lite. Stugan var mörk så jag gick fram till dörren och försökte öppna den men den satt fast. Tänkte att den hade väl skjutit sig så jag ryckte till några gånger till och med lite mer kraft då jag hörde nån som sa nåt där inne. Strax öppnades dörren och en ung (relativt mot mig) tjej öppnade dörren. Hon hade tydligen kommit dit tidigare under dagen och eftersom det var sånt tråkigt väder hade hon krupit till kojs. Tufft att vandra i djupa skogen av henne tycker jag. Undra just hur kul det var när jag slet i dörren när hon låg där inne i mörkret, jag hade fasen dyngt på mig!

Hur som helst, stugan var upptagen och att be henne tända lite ljus i fönstren vid 01-tiden när det skulle klarna kändes inte som någon större idé så jag fick tänka om. Fortfarande fanns ju min plan på en lägereld och mitt tält så jag gick till vedförrådet och försökte hitta några vedklampar som inte var helt dyngsura. Det gick väl sådär men jag slet lite näver av några björkar som låg där för att använda som tändmedel. Efter lite bök så fick jag till en liten låga där ute på eldstaden men jag hörde hur det fräste av de små stickorna som jag täljde av klamparna när vattnet förångade sig och det tog sig aldrig riktigt. Jag hade säkert kunnat få till en riktig eld om jag försökt ett tag till men jag började på riktigt fundera på om det var värt det. Klockan var nu ca 17:30 och det var inte förrän vid 01:00 som det fanns en prognos på att jag skulle få klara skyar. Jag hade ingen stuga att spendera tiden i, ingenting att fotografera fram till dess och att kämpa med eld i cirka sju timmar kändes inte så lockande eftersom allt hängde på en prognos vilket inte gav några löften överhuvudtaget. Vägande det ena mot det andra valde jag den här gången att packa ihop mina saker och vandra de knappa fyra kilometerna tillbaka till bilen. Denna gång kom jag hem tomhänt vilket inte är första gången och knappast sista gången heller men skam den som ger sig!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.